Så här några dagar efter vappen och när våren äntligen förstått att sätta igång vill jag säga några ord om alkohol. Jag har tidigare skrivit om alkoholens negativa påverkan på tarmen men idag vill jag ta en mera personlig approach till ämnet.
Jag var tonåring och ung vuxen i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet. Det här var en tid då ungdomen ännu drack en hel del. Eller i alla fall gjorde jag och mina vänner det. Alkohol som en ständig följeslagare i situation som situation; fest, familjemiddag, ute på stugan, under resor, begravningar och släktträffar var ett bekant koncept från min barndom och ingenting som jag ifrågasatte.
Så vi var unga och friska, mina vänner och jag, och vi festade och drack och kroppen och hjärnan orkade och livet var en fest.
Snabbspola framåt cirka 20 år och verkligheten ser lite annorlunda ut. De flesta av oss har barn, alla jobbar och många kämpar med någon hälsorelaterad utmaning.
Jag minskade radikalt på mitt drickande när jag blev diagnostiserad med en tarmsjukdom. När tarmen blöder känns det liksom inte längre berättigat att hälla i sig vin varje veckoslut. Jag slutade inte dricka, och än idag tycker jag om att dricka ett glas vin eller skumpa med goda vänner, gärna utomhus och i solsken. Men, jag dricker betydligt mindre än vad jag tidigare gjort och är ofta helt alkoholfri flera veckor i sträck eller längre.
Jag behöver inte längre alkohol och det är en av de skönaste känslorna jag någonsin upplevt.
Jag tror att de flesta av oss har ett komplicerat förhållande till alkohol och att det ofta finns en orsak till att vi dricker, oavsett om vi är medvetna om det eller inte.
Alkoholen kan fungera som plåster - den ger oss tillfällig lindring mot ångest/tristess/stress/_____ .
Men att dricka alkohol har också sitt pris. Det är en vana som tar på inte bara plånboken, men också vår fysiska och vår mentala hälsa.
Efter att jag minskat på mitt drickande och blivit något av en sober curious, har jag förstått att det är mitt psyke som vunnit mest på den här livsstilsförändringen. Visst, tarmen och alla andra organ vinner också på det här men, känslan av att hela tiden vara medveten om sina känslor, att våga uppleva också det som är tungt och svårt, att sova ostört varje natt, att INTE HA KRABBIS!!! Aj että, den känslan vinner nog ingenting (förutom kanske känslan efter det där första glaset skumpa, där i solen i gott sällskap…).
Mitt mål är absolut inte att moralisera, tvärtom! Alla gör precis som de själva vill och vackert så. Men jag tycker att det är viktigt att höra hur andra resonerar kring det här. Alkohol är en het potatis, år ut och år in och det kommer vi inte ifrån. Många i min bekantskapskrets har minskat märkbart på sitt drickande och det samma gäller många av mina kunder.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli helnykter men jag vet också att jag aldrig mera kommer att dricka så mycket som jag tidigare gjort.
Och vem vet, kanske jag inte hade ändrat på någonting om jag inte hade blivit sjuk? Det är fullt möjligt. Men nu blev det så här för min del och tarmen och framför allt hjärnan tackar.
Tack att du läste, vi ses snart!
Linda